Myggmarsken

Myggmarsken är ett flackt träsklandskap av småöar, sankmark och vattendrag med mangroveträd. Långbenta fåglar jagar groddjur och småfisk i det grunda vattnet.

Tipz: Internet dräller av utmärkta inspirationskällor. När jag skrev om Myggmarsken lånade jag några idéer från Hexenbracken.

Vägen dit

Resenärer som kommer norrifrån kan uppskatta områdets storlek till ett par kvadratmil då träsket övergår i högre och bergigare terräng på denna sida. Träsket fylls på av det vatten som rinner ner från bergen.

På södersidan övergår träsket i stäpp med frodigt gräs. Stäppen bebos av vilda, enorma svarta getter. Hjorden leds av en surmulen och lynnig hanne som avskyr halvlingar. Svartalferna i träsket tar ogärna denna väg när de gör utfärder utanför Myggmarsken.

Invånare

Växtlighet

Psykotropiska svampar och sjögräs som växer i området uppskattas av svartalferna för rekreation och mer allvarsamma syften. Sjögräset lyser svagt om natten under de ljusa årstiderna och är ganska vanligt förekommande. Gräset kan torkas för konsumtion under under vinterhalvåret. Svamparna växer däremot bara på vissa kullar som är lite högre och torrare. De är avsevärt starkare och ger visioner om de äts. De känns lätt igen på den ilsket orangea hatten med ljusblå prickar.

Samisam

Samisam, Kackaren på Höga Kullen, runmagiker och botanist, bor i en hydda på träskets högst belägna punkt.

Under kullen finns en grotta med en koloni av fladdermöss. Grottans golv står under vatten och täcks av mössens träck. Taket genomkorsas av rotsystemen från träden som växer ovanför. Stanken är obeskrivlig.

Svartalferna från byn i träsket söker ibland upp Samisam för spirituell vägledning och andra tjänster inom det mystiska. Han är även välkänd bland sökarna vars tältläger återfinns någon kilometer bort.

Samisams lärjunge, Rifen Rödnagel, är ofta på utfärder i träsket eller anslutande hexagoner. Samisam är särskilt mån om träskets psykotropiska svampar och skickar ibland Rifen att plocka dem.

Fladdermössen

Samisam roar sig med att träna fladdermössen att nattetid stjäla små metallföremål. De mer begåvade små älsklingarna har även lärt sig att knycka hela penningpungar. Djuren samarbetar.

Samisams tillnamn "Kackaren på Höga Kullen" är en arvetitel men kommer sig delvis också av att han ibland kommenderat mössen att flygbomba personer och platser med träck. Detta roade honom kanske alltför mycket. Av aktsamhet om relationen med sina släktesfränder avstår han nu från att ens nämna möjligheten. Detta betyder på inget sätt att förmågan är förlorad.

Kreshnar Söte

Orchen Kreshnar odlar bin i träskets södra utkanter men gör gärna resor i träsket för att fånga in nya arter. Han använder då sin roddbåt, rökverk att söva bin med, och en låsbar kista som han stänger in rövade kolonier i. Han vaktar sin kista mycket noga och misstänksamt om man stöter på honom på väg hem efter en framgångsrik strapats. Eftersom han refererar till innehållet som sin "skatt" kan det lätt uppstå missförstånd eftersom kistan är fylld av ursinniga bin, inte silver.

Tipz: Manliga orcher kan inte uttala bokstaven B. Att använda ordet "bi" i samtal med Kreshnar är således ett bidrag till dålig stämning.

Sökarna

En av de större öarna i Myggmarsken huserar ett semipermanent läger för sökare som finner tillvarons mening med hjälp av markernas psykotropiska grödor. Samisam smickras av den speciella status han åtnjuter bland sökarna och skickar dem gärna på virriga uppdrag, mest för att det roar honom.

Ryckarna

Dessa odöda soldater sorterade under Bux Bare Tramahan i Alderkrigens slutskede. Kompaniet separerades från Bestämmarens armé, gick vilse och sedan under när de flydde undan en fiendehord i Vigstejns utkanter. Varelserna rör sig över bottnarna av de större vattendragen och gör ibland exkursioner upp på land för att röva bort oförsiktiga resenärer. Blandade skatter från offren är samlade i krypin under mangroveträdens rötter.

Myggmarskens svartalfer försöker eliminera Ryckarna, som i sin tur växer i antal genom rov, vilket gjort dem till en tämligen heterogen grupp. Skaran utgörs ändå huvudsakligen av människor.

Tursamt nog agerar Ryckarna oftast enskilt.

Svartalfsbyn

Svartalferna i Myggmarsken genomled de alderländska krigen med jämnmod. Militär logistik och träsk har dålig passform varför invånarna slapp kontakt med hela arméer. De verkliga problemen startade först i krigens slutskede då ett mänskligt kompani gick vilse i träsken och återuppstod som odöda. Trots ansträngningar att reducera antalet "ryckare" är de fortfarande ett problem.

Invånarna i byn ser Myggmarsken som en aspekt av Nattvararen och har, till skillnad från de flesta andra folk, ett tempel tillägnat guden. Under alderkrigen blodsoffrade man gärna de mänskliga utbölingar som hade oturen att hitta byn. Detta stärkte tron eftersom man i övrigt fick vara ifred.

Hammar Synblödare

Hammar är svartalfernas andliga ledare och Samisams gamla läromästare. Hans form är eterisk men knuten till en relik.

Introduktionen av Ryckarna rörde till relationen med Nattvararen då svartalferna tolkade de vandrande döingarna som ett straff. Den dåvarande Kackaren på Höga Kullen, Hammar Synblödare, gjorde den ultimata uppoffringen för att säkra stammens överlevnads och har sedan dess bestått som en eterisk varelse inflyttad i ett beläte i det tempel som tillägnats guden.

Tråkigt nog har Odal Surt och hans gäng nyligen knyckt reliken. Resarna och svartalferna har en relation som går långt tillbaka och man har alltid retats vänskapligt med varandra. En av de långlivade trätofrågorna handlar just om det gudomliga. Stor är Störst och störst går först, enligt resarna. För att "bevisa" detta stal man en detalj från Nattvararens tempel och råkade få med sig Hammars ande. Hysset var tänkt som ett kortlivat spratt men Odal Surt har behållit reliken.

Reliken består av kraniet från något stort och hiskeligt förhistoriskt odjur med överdimensionerade horn och huggtänder.

Svartalferna har samlat rikedomar från de människor man offrat till Nattvararen. Dessa finns också i templet. Man är alltså stadd vid god kassa om någon erbjuder sig att återföra reliken mot betalning.

Resarna

Någon kilometer utanför Vigstejns ruinband huserar en grupp resar i och kring ett antal förfallna dvärgiska maskiner. Det går inte längre att avgöra vilka syften apparaterna en gång haft då dvärgarna monterat ned och fört med sig alla mindre delar. De stommar och skal som återstår är alla i sten men erbjuder skydd och parkering för sittfläsk åt de storvuxna resarna.

På ruinernas "bakgård" har resarna samlat bråte från sina äventyr, plus en och annan äventyrare som dristat sig för nära skatterna. Olycksaligas kvarlevor attraherar asätare. En flock harpyor är återkommande matgäster. Resarna lägger ut kadaver (oftast från vanliga djur) för att underhålla kontakten. Man är inte särskilt rädda för dem då monstren är för små för att rå på ett gäng råbarkade resar. Resarna hanterar harpyorna som ett farligt nöje för adrenalindårar men får ibland intressant information av odjuren.

Odal Surt

Gruppen leds av Odal Surt som ofta sitter på sin "tron", viskandes med det kranium resarna stulit från svartalfernas tempel. De övriga resarna bekymras över Odals mentala hälsa. Man ville bara pröva alfernas sinne för humor och tänkte lämna tillbaka reliken, och en försoningsgåva därtill, men Odal har kastat denna plan över bord och vaktar föremålet svartsjukt. Resten av gruppen är rådvill då ingen ännu är villig att utmana Odal om ledarskapet.

Odal Surt har blivit galen sedan han stal kraniet av det urtidsdjur som svartalferna tillber. Närmare bestämt är huvudet besatt av svartalfen Hammar Synblödares ande. Odal är känslig för Hammars telepatiska viskningar och har blivit förryckt av kontakten. Han skulle egentligen må bäst av att skiljas från sällskapet som följt med reliken men Hammars inflytande på Odal försäkrar att detta inte sker av sig självt.

Om kraniet återförs till svartalferna återfår Odal sitt vett och normala personlighet, vilket inte nödvändigtvis är en förbättring. Skulle kraniet förstöras så tappar Hammar sitt grepp om de levandes värld och försvinner. Svartalferna skulle bli synnerligen förbistrade över detta, kanske hämnas och sedan be Samisam om hjälp att återupprätta kontakten med Nattvararen.

Beteende

Odal kan gärna spelas som en svartsjuk och schizofren föreningsordförande med dåligt ölsinne. Ett enskilt beteende kan plötsligt övergå i ett annat. Förslag: